Diagnos kod enl. ICD 10: M72.2

Hälsporre eller plantar fasciit

Bakgrund
Plantarfascian (senspegeln under foten) belastas kontinuerligt vid gång, löpning etc. Vid tyngre eller upprepad ensidig belastning kan överbelastningsskada uppstå. En sådan skada är relativt vanligt förekommande och kan ge mycket besvär.

Efter långdragen tung belastning eller efter upprepade småskador kan ett benutskott bildas från främre, nedre delen av hälbenet (även kallat calcaneous). Utskottet syns vid röntgenundersökning som en ”taggliknande” benpålagring, varför tillståndet ofta benämns hälsporre. Hälsporre ses dock ibland hos friska individer vid röntgenundersökning och saknar därför patologisk värde. Denna förändring förekommer på röntgenbilder som ett tecken på en utläkt skada. Ofta ställs diagnosen plantar fasciit, även om det inte är bevisat att det handlar om en inflammationssjukdom.

Orsaker
Hård belastning kombinerat med dåliga skor, hårt underlag eller frekvent löpning/hopp på just hårt underlag, kan leda till överbelastning med smärta som följd. En ofullständig bristning av plantarfascian vid fästet mot calcaneus leder till smärta under hälen. Problemet förekommer oftare hos individer med extra låga (pes planus), eller extra höga fotvalv (pes excavatus).

Symptom

  • Belastningssmärta och värk efter belastning.
  • Morgonstelhet kombinerad med relativt uttalad smärta vid första stegen på morgonen. Detta symtom är ofta uttalat och kan vara mycket besvärligt.
  • Innanför begreppet finns en mycket varierande symtombild från lättare obehag vid löpning till invalidiserande smärta som omöjliggör arbete och idrott.

Kliniska fynd
Klassisk anamnes samt distinkt ömhet vid tryck mot plantarfascians infästning (oftast något mer på insidan än rakt under hälen) på calcaneus alternativt diffus ömhet över plantarfascian. Utbredd ömhet är mindre vanligt.

Röntgenundersökning kan ibland göras för att utesluta stressfraktur i hälbenet. Detta är ett ganska ovanligt tillvägagångssätt. Denna undersökning visar ibland en klassisk hälsporre som är sekundär till inflammationen. Att en hälsporre påvisas bidrar dock inte till diagnosen i övrigt eller ändrar behandlingen.

Differentialdiagnoser

  • Stressfraktur
  • Entrapment av nerver medialt på hälen (N tibialis posterior och grenar från denna nerv. Dessa nervgrenar är ofta små, varför denna diagnos är svår att ställa).
  • Apofysit, som dock ger symtom längre bak i foten som regel.
  • Skada på hälkudden. Denna diagnos är svår att ställa kliniskt. Patienterna har dock oftast en mer diffus smärta rakt under hälen.

Röntgen
Röntgenundersökning är inte nödvändig för att ställa diagnosen, utan den är framför allt klinisk. Ej heller behövs fördjupade undersökningar, såsom magnetkamera (MR) eller ultraljudsundersökning.

Behandlingsalternativ

  • Stötvågsbehandling (rESWT) har visat sig vara väldigt effektivt mot denna typ av besvär, och kan kombineras med annan konservativ behandling. Om detta kan du bl.a. läsa HÄR, HÄR och HÄR.
  • Stötdämpande skor kompletterade med avlastande inlägg.

Inläggen ska dels avlasta plantarfascians fäste, och dels korrigera höga respektive låga fotvalv, i fall då dessa förändringar föreligger.

  • Alternativ träning innebär att det skadeframkallande momentet minimeras och ersätts av annan träningsform – t ex ersätts asfaltlöpning med wet-westlöpning (aqua-jogging).

Därefter successiv återgång till önskad aktivitet med inlägg och vid behov också ändrad löpteknik (undvik löpning på tå).

  • Stretching efter aktivitet (korta tåböjarna) är viktigt.