Diagnoskod enligt ICD-10: M77.0
Golfarmbåge kallas fenomenet när man har smärta vid armbågens insida. Ofta har då patienten svårt att böja armbågen eller greppa saker, t.ex. hålla tunga matkassar. Denna åkomma är mycket vanligt förekommande hos idrottare, speciellt kastande idrottsutövare. Likt diagnosen tennisarmbåge, har inte några belägg för en inflammatorisk orsak hittats vid studier. Detta säger oss idag att det är mer denna kroniska överansträngning, som skapar en vidhäftande effekt emellan muskler och bindvävsskikt runt armbågen.
Orsak: I de flesta fall är orsaken kronisk (långvarig) överansträngning utav fästet för handledens och fingrarnas böjarmuskulatur (denna återfinns på armbågens innersida).
Symtom: Smärta och ibland svullnad över armbågens mediala epikondyl vid belastning av hand och arm. Ibland uppstår en smärtutstrålning som involverar underarm, handled och axel. Sekundär muskelsvaghet vid grepp och handledsflexion är också ganska vanligt förekommande.
Differentialdiagnoser: Lateral epikondylit (tennisarmbåge), entesopati (pga. spondylartrit), nervrotskompressioner från halsryggen, smärta från övre bröstryggen, cervikal brakialgi, myofasciellt smärtsyndrom med utstrålning från triggerpunkter, eller ulnarisentrapment i sulcus.
Behandling: Det första är att identifiera vilken vardagssituation som har skapat problemet. Sen jobbar vi tillsammans med patienten för att ändra beteendet vilket gör att belastningen på besvärsområdet minskar. Hur länge symptomen funnits där och i vilken utsträckning de påverkar patienten, är faktorer som kan förändra vilken behandling som han eller hon får.
Vid golfarmbåge behandlas patienten oftast med manipulation av armbågsleden, för att “låsa upp” den funktionsstörning som finns. Detta tillsammans med mjukdelsbehandling samt töj- och träningsprogram, samt användandet av kylpack är de vanligaste behandlingsförfarandena. Denna kombination har i studier visat sig vara väldigt effektivt vilket du kan läsa om HÄR och HÄR. Många gånger rekommenderas även patienten att ta inflammationsdämpande medicin tillsammans med den initiella behandlingen. Om denna behandling trots allt inte lyckas (vilket lyckligtvis är mycket sällan) försöker vi eventuellt med stötvågsbehandling eller tryckvågsbehandling.
Om behandlingarna trots allt inte lyckats (vilket lyckligtvis är mycket sällan), kan det bli tal om kortisoninjektioner.
I sista hand och om de andra behandlingarna inte fungerat, kan man välja ett kirurgiskt ingrepp. Dock kräver operationen en viss eftervård, vilken oftast består av såväl mobilisering som träningsprogram. Du kan läsa en intressant sammanställning i ämnet genom att klicka HÄR.