Diagnoskod enligt ICD-10: M77.1
Tennisarmbåge kallas symptomet då man har smärta vid armbågens yttersida. Smärtan gör det svårt att sträcka ut armbågen eller lyfta ett vanligt dricksglas etc. Termen tennisarmbåge har uppkommit då den klassiskt återfunnits hos motionsidrottare i fyrtioårsåldern och då främst bland de som utövar racketsporter.
Orsak: I de flesta fall är orsaken en kronisk (långvarig) överansträngning utav fästet för handledens och fingrarnas sträckarmuskulatur (denna återfinns på armbågens yttersida).
Symptom: Ofta är det uttalad smärta vid armbågen, som återkommande inträffar när man exempelvis lyfter en kaffekanna. Den kan också uppkomma vid stötvis användning utav underarmen, vilket händer när man spelar tennis eller slår in en vanlig spik. Smärtan kan även stråla upp mot axeln eller ned mot handen och armen kan uppfattas “svag”.
Differentialdiagnoser: Medial epikondylit (golfarmbåge). Radialtunnelsyndrom. Entesopati (pga spondartrit). Rotkompressioner från halsryggen. Smärta från övre bröstryggen. Cervikal brakialgi. Myofasciellt smärtsyndrom med utstrålning från triggerpunkter.
Behandling: Vi kiropraktorer gör ett flertal saker för att behandla denna åkomma. De första är att identifiera vilken vardagssituation som har skapat detta problem. Sen jobbar vi tillsammans med patienten för att ändra beteendet så att det inte irriterar området längre. Hur länge problemet varit där och till vilken utsträckning det påverkar honom/henne kommer att påverka vilken behandling patienten får. Oftast brukar det bli tal om manipulation av armbågsleden, för att “låsa upp” den funktionsstörning som finns där. Detta har i studier visat vara en effektiv behandlingsform som det går bl.a. går att läsa om HÄR och HÄR.
För att uppnå maximalt resultat, inkluderas även tränings- och töjningsprogram samt mjukdelsbehandling för att bättra på rörligheten i mjukdelarna runt armbågen. Ibland rekommenderar vi även tryckvågsbehandling eller stötvågsbehandling. I andra fall rekommenderas patienten att ta inflammationsdämpande medicin tillsammans med behandlingen.
Om behandlingen trots allt inte lyckas (vilket lyckligtvis är mycket sällan), kan det bli tal om epikondylitbandage eller kortisoninjektioner. I sista hand och om de andra behandlingarna inte fungerat, kan man välja ett kirurgiskt ingrepp. Dock kräver operationer en viss eftervård, vilken oftast består av såväl mobilisering som träningsprogram. Du kan läsa en intressant sammanställning i ämnet genom att klicka HÄR.